När kan man säga att något är slut, avklarat och undanplockat? Är det när man bestämmer sig för det eller är det när det inte längre existerar? Och vad gör man när man inte kan "tänka bort" det och det aldrig slutar att existera? Ska man enbart finna sig i det faktumet att det aldrig kommer ta slut eller ska man sträva mot att aktivt avsluta det självmant för att få ett avslut?

 

Livet är sällan en dans på rosor. Något de flesta blir varse om när de börjat växa upp och se sig omkring, få livserfarenheter både bra och mindre bra och därigenom även visheten av att det inte alltid är så lätt. Somliga verkar dock få en tuffare start, en tuffare uppförsbacke som inte tycks ha någon som helst avsikt att avta. Inte på riktigt, men givetvis är inte uppförsbacken konstant uppåtgående för då skulle man inte klara av det, det dyker upp några platåer så man får hämta andan och så kanske det sluttar lite lätt så man får en förhoppning om att det är på väg åt det bättre hållet, på väg neråt till marken igen för att sedan slå om till ett magnifikt berg utan dess like som står mellan dig och ditt liv. Kommer du klara av att ta dig förbi?